Hemsökta slott och herresäten

His­to­riens vingslag är tydli­ga runt om i Väst­man­land. Land­skapet är präglat av prak­t­ful­la mälarslott, ståtli­ga her­rgår­dar och bergs­brukets alla lämningar. Det är ock­så platser som bjud­er på berät­telser om oförk­larli­ga möten med de som levde förr, och som än idag tycks visa sig för den som ser.

Difi­cius irrar fort­farande under Tidö slott 
ETT BARN FÖRSVANN I MÖRKRET. 

Under Tidö slott sägs ett sys­tem av mör­ka och labyrin­tiska gån­gar döl­ja sig. Där nere ska den fyraårige Difi­cius ha gått vilse för när­mare 300 år sedan. Enligt säg­nen hit­tade han aldrig till­ba­ka. Kanske letar han fort­farande efter vägen ut. 

Tidö slott är ett av Sveriges bäst beva­rade slott från stor­mak­t­sti­den. Bakom de prak­t­ful­la salarna och den ståtli­ga fasaden finns ock­så berät­telser av ett bety­dligt mörkare slag. 

På 1700-talet bodde paret Dohna på slot­tet till­sam­mans med sin fyraårige son Difi­cius. Under byg­gnaden fanns gån­gar som slin­grade sig fram genom mörkret. Pojken hade för­b­ju­dits att gå ner där. Hans far hade var­nat hon­om för att gån­gar­na var så snåri­ga att den som väl tap­pade ori­en­terin­gen kanske aldrig skulle hit­ta tillbaka. 

Men Difi­cius kunde inte mot­stå sin nyfiken­het. En dag tog han med sig ett vaxljus och smet ner ensam. Bakom hon­om försvann dagsljuset. Fram­för hon­om fort­sat­te gån­gar­na åt flera håll, allt län­gre in under slot­tet. Så slock­nade ljuset. I det full­ständi­ga mörkret försök­te Difi­cius hit­ta till­ba­ka. Han tre­vade med hän­der­na längs de kalla väg­gar­na, men var­je sväng led­de hon­om dju­pare in i labyrin­ten. Ingen hörde hon­om ropa. Ingen hit­tade hon­om i tid. Enligt säg­nen dog den lille pojken till slut av törst, ensam under slot­tet. Men berät­telsen slu­tar inte där. Det sägs att Difi­cius fort­farande irrar omkring i de under­jordiska gån­gar­na och des­per­at sök­er efter utgån­gen. Ibland tyck­er män­niskor sig höra sva­ga steg där ingen bor­de finnas. Kanske är det bara ljud som fär­das genom den gam­la byg­gnaden. Eller så är det en liten pojke som fort­farande går sam­ma väg, om och om igen, med ena han­den mot väggen.

När du besök­er Tidö slott kan det där­för vara klokt att stan­na upp och lyssna. Om du hör ett barn ropa långt bor­tifrån mörkret, svara inte. Du vet inte vad som kan föl­ja med dig till­ba­ka upp.

Engsö slott och kyr­ka, Sveriges mest hem­sök­ta plats?

På Engsö slott tycks de döda aldrig rik­tigt ha läm­nat de levande i fred. 

Engsö slott reser sig ensamt i det väst­man­länd­s­ka land­skapet. De äld­s­ta delar­na är medelti­da och byg­gnaden har stått här sedan 1480-talet. Under århun­drade­na har män­niskor fötts, levt och dött innan­för de tjoc­ka murar­na. Kanske är det där­för slot­tet brukar beskri­vas som ett av Sveriges mest hemsökta.

När besökar­na har gått hem och skymnin­gen sänker sig över Ängsö bör­jar det ibland höras märk­li­ga ljud från slot­tets rum.

I sto­ra mat­salen kan ett svagt ras­pande höras mot gol­vet. Ljudet rör sig genom rum­met som om en hund sak­ta van­drade omkring i mörkret. Enligt säg­nen är det Cot­til­ion, grevin­nan Sophie Pipers älskade hund. Cot­til­ion dog under ett besök på Engsö och begravdes i närheten av slot­tet. Än i dag sägs hun­den åter­vän­da för att leta efter sin mat­te. Först hörs klor­na mot gol­vet. Sedan blir allt tyst.

Men Cot­til­ion är inte ensam.

I en grå kap­pa sägs hov­nar­ren Anders Lux­em­burg van­dra genom slot­tet och över ägor­na. Han hade följt Karl XII och var­it med vid kun­gens sista fält­tåg. Till Engsö kom han till­sam­mans med kun­gens häst Brand­klip­paren. En natt år 1740 blev hästen så skräck­sla­gen i stal­let att den slet sig loss, rusade rakt in i en mur och dog. Vad som skrämde den berät­tar his­to­rien inte.

Sedan Anders Lux­em­burg dog 1744 har män­niskor sagt sig se hon­om åter­vän­da. Ibland skym­tar en gråk­lädd gestalt för­bi i ögonvrån. När man vän­der sig om är kor­ri­doren tom. Även Brand­klip­paren sägs gå igen. Kanske hör hov­nar­ren och hästen fort­farande ihop, näs­tan 300 år efter sina dödsfall.

Den mest skräm­mande berät­telsen hand­lar om kvin­nan som vis­ar sig var­je kväll klock­an åtta. Gestal­ten sägs gå genom Kun­garum­met och vidare in i den sto­ra bal­salen. Hon har pekats ut som Bri­ta Bååt, en tidi­gare härskarin­na på Engsö.

Enligt säg­nen vak­nade Bri­ta en julafton­snatt och såg ljus brin­na i Ängsö kyr­ka. Hon trodde att julot­tan redan hade bör­jat och skyn­dade dit ensam. Men när hon öpp­nade kyrk­porten möttes hon inte av någon församling.

Där inne påg­ick de dödas mässa.

Ben­rangel fyllde kyrkan och två vål­nad­er gick till angrepp. Den ena högg efter henne med en vär­ja och skar genom hennes slö­ja. Den andra kas­tade en stor sten som föll intill henne. Bri­ta lyck­ades ta sig därifrån, men skräck­en läm­nade henne aldrig. Tre dagar senare var hon död. Än i dag förknip­pas en vär­ja i kyrkan och den så kallade blod­ste­nen i kyrkogårdsmuren med den fasans­ful­la natten.

Även djävulen själv sägs ha besökt Engsö slott.

Slottsä­garen Johan Sigis­mund Sparre ville en natt spela tärn­ing och ropade ut i mörkret efter någon som kunde möta hon­om. En främ­mande man uppen­ba­rade sig och sat­te sig vid bor­det. När spelet var över hade Sparre vun­nit en guldkedja.

Den mörke besökaren gav hon­om då en varning:

”Låt aldrig ked­jan läm­na Engsö. Då ska slot­tet brinna.”

Ked­jan finns fort­farande kvar på slottet.

När du går genom rum­men på Engsö kan du där­för lyssna lite extra. Ett ras­pande mot gol­vet kan vara Cot­til­ion som letar efter sin mat­te. En rörelse i kor­ri­doren kan vara Anders Lux­em­burg i sin grå kappa.

Och om klock­an när­mar sig åtta och en kvin­na långsamt skrid­er genom Kun­garum­met, låt henne passera.

Följ henne inte.

Bruk­stragedi­er på Kohlswa Herrgård

FÖR­LUS­TER GÅR IGEN. I bruksmiljön på Kohlswa Her­rgård verkar gårds­folkets vardagsslit, överdådi­ga jak­t­mid­da­gar och tragiska kär­lek­shis­to­ri­er fort­farande eka. 

En av dem som sägs gå igen är Lei­jla Lind­berg som strax efter sitt bröl­lop miste sin käres­ta, dispo­nentso­nen Mag­nus. Lei­jla kom aldrig över hjärte­sor­gen och hennes siluett syns ibland i mat­sals­fön­stren. I hennes rum, nr 39, kan en del gäster uppl­e­va hur dör­rar och skå­pluck­or öpp­nas och stängs. 

En del har ock­så sagt att de under sin vis­telse på her­rgår­den upplevt en liten pojkes när­varo. Det sägs vara lille Nils som busar runt. Han var son till en av her­rgår­dens ägare, men föd­des med ett hand­ikapp och fick leva undan­skymt med tjän­ste­folket. En av pig­or­na glömde en dag att låsa ytter­dör­ren och Nils smet ut, tril­lade i Hed­ström­men och drunk­nade. Ekot av hans lek tycks inte dö ut på herrgården.

Spa och spöken på Sätra Brunn

OSALI­GA ANDAR I BRUNNSMILJÖ. En spavis­telse, god mat och lite spök­erier, vad sägs om det?  Sätra Brunns spa och konferensanläggning  har anor från 1700-talet. 

Det hun­dratalet hus som finns på området vit­tnar om att mån­ga genom sek­ler­na har levt och verkat i den vack­ra brunns­miljön. En del av dessa verkar ha dröjt sig kvar efter sin död. Gäster kan upp­ leva att de hör hur möbler fly­t­tas runt på nät­ter­na, de kän­ner luk­ter, sak­er fly­t­tas och lam­por släcks oförk­larligt. I huset Bergabo spökar det extra myck­et. I gäst­bo­ken talas det om gestal­ter som drar av täck­et och som går runt i huset. En gäst skriv­er om hur en gungstol plöt­sligt bör­jade gun­ga mitt i natten.

Gagges­ka går­den – café med ekon från förr

FIKA­SUGNA SPÖKEN?
Gestal­ter i tid­stypiska kläder som van­drar genom väg­gar­na, en dam som kliv­er in genom caféets ytter­dörr utan att öpp­na den och prat­gla­da andar.

Det är lite av vad cafégäster säger sig ha upplevt på Gagges­ka går­den på Vall­by friluftsmu­se­um i Västerås. Pia Juh­lin som förestår Sys­trar­na på Gagges­ka går­den berät­tar om en gäst som brukar sit­ta i rum­met med den röda kakel­ug­nen och kon­versera med andarna. 

- Jag har inte själv märkt att det spökar här, säger Pia, men den förs­ta julen som vi drev restau­rangen ställde vi in barn­vagnen med vårt barn­barn i det rum­met. Hon som alltid sov gott kunde aldrig sova länge därinne, så vi fick stäl­la barn­vagnen i ett annat rum. 

Går­dens tidi­gare ägare häv­dade att det på kväl­lar­na efter stängn­ingstid slam­rade i köket, att de hörde dör­rar som stängdes och att det lät som att någon gick med klack­skor i sto­ra salen. Ibland fanns det till och med nybryg­gt kaffe på morgnar­na när de kom hit!

Gru­vfrun vakar i Sala Silvergruva

PÅ GOD FOT MED BERGSRÅET. Gru­vfrun vakar i Sala Sil­ver­gru­va Knack, knack, knack… Ingen tur ner i  Sala Sil­ver­gru­va star­tar utan att guiden knackar tre gånger i bergväggen. 

Knack­ningar­na är en häl­sning till den mytom­spun­na Gru­vfrun, bergsrået som sägs vaka över gru­van. Förr trodde man att alla platser i naturen hade ett eget rå. Sko­gen hade skogsrået, sjön hade sjörået och djupt under marken härskade Gruvfrun.

Gru­var­be­tar­na vis­ste att hon måste behand­las med respekt. Ingen fick viss­la, skri­ka eller föra oväsen nere i berget. Den som trot­sade regler­na kunde få kän­na att någon följde efter genom gån­gar­na. Kanske hördes långsam­ma steg i mörkret. Kanske anade man en gestalt pré­cis utan­för lyk­tans sken. När man vände sig om fanns ingen där.

Men Gru­vfrun var inte bara något att fruk­ta. Visade man berget respekt kunde hon ge sitt besky­dd. Om ett gru­vtak var på väg att stör­ta in sägs hon ha var­nat arbe­tar­na genom knack­ningar inifrån berget. Tre dova slag kunde vara skill­naden mel­lan liv och död.

Än i dag hän­der det att besökare hör ljud som inte går att förk­lara. Ett skra­pande län­gre in i gån­gen. En viskn­ing som tycks kom­ma ur själ­va berget. Eller knack­ningar från en plats där ingen män­niska befinner sig.

Och Gru­vfrun kanske inte är ensam där nere. Gru­vtroll sägs trivas i sil­ver­gru­vans mörk­er, och for­na gru­var­betare har skym­tats i bruksmiljön ovan­för. Så om du kän­ner dig iak­t­ta­gen under besöket, stan­na inte för länge för att ta reda på vem som föl­jer dig.