Hemsökta slott och herresäten

His­to­riens vingslag är tydli­ga runt om i Väst­man­land. Land­skapet är präglat av prak­t­ful­la mälarslott, ståtli­ga her­rgår­dar och bergs­brukets alla lämningar. Det är ock­så platser som bjud­er på berät­telser om oförk­larli­ga möten med de som levde förr, och som än idag tycks visa sig för den som ser.

Tidö slott – känn efter i Riddarsalen!

BOR­TA I UNDER­JORDISK LABYRINT. Tidö slott är ett av Sveriges bäst beva­rade slott från stormaktstiden.

På en guidad slottsvis­ning får du nog höra om paret Dohna och deras fyraårige son Difi­cius som levde här på 1700-talet. Difi­cius var nyfiken på fly­k­t­gån­gar­na under slot­tet och trots faderns varningar om hur lätt det var att gå vilse kunde han inte mot­stå sin även­tyrslust, utan smet ner i de labyrin­tiska gån­gar­na. När vaxljuset slock­nade hit­tade han inte till­ba­ka och dog till slut av törst. Det sägs att han fort­farande går omkring under slot­tet och des­per­at letar efter vägen ut. 

Elsa Käck, eller Käck­an som hon kallades, lagade mat på slot- tet under mån­ga år fram till 1960-talet. Käck­an berät­tade att hon ofta kom i sam­tal med Axel Oxen­stier­na, 1600-tal­srik­skanslern vars släkt ägde slot­tet under tvåhun­dra år, och att hon då och då även hörde smäl­lande cham­pag­neko­rkar och bil­jard­klot som rul­lade. I Rid­darsalen och den sto­ra fest­salen lär när­varon av det för­flut­na fort­farande kun­na förnimmas.

Engsö — sveriges mest hem­sök­ta slott

VILSEN HUND OCH HOV­NARR. Engsö slott, med röt­ter från 1480-­ talet, lig­ger på en ö i Mälaren. Slot­tets spöken är mån­ga och omskrivna. 

Ett av dem är hun­den Cot­til­ion som lär röra sig nat­tetid genom slot­tet och leta efter sin mat­te, grevin­nan Sophie Piper från Löf­s­tad. En annan slottsvan­drare är hov­nar­ren Anders Lux­em­burg som iklädd grå kap­pa syns på slot­tet – näs­tan 300 år efter sin död. Och genom Kun­garum­met in i slot­tets bal­sal skrid­er var­je kväll klock­an åtta en kvin­na som sägs vara Bri­ta Bååt. Hon lär ha var­it en myck­et elak per­son som till slut skrämdes till döds av osali­ga andar i den intil­lig­gande Ängsö kyrka. 

Även djävulen själv har besökt Ängsö slott, i alla fall om man får tro säg­nen. En natt ska djävulen ha spelat tärn­ing med slottsher­ren Johan Sigis­mund Sparre och för­lorat. Vin­sten, en guld­ked­ja, kom med orden ​”Låt den aldrig läm­na Ängsö, då ska skall slot­tet brinna!”

Bruk­stragedi­er på Kohlswa Herrgård

FÖR­LUS­TER GÅR IGEN. I bruksmiljön på Kohlswa Her­rgård verkar gårds­folkets vardagsslit, överdådi­ga jak­t­mid­da­gar och tragiska kär­lek­shis­to­ri­er fort­farande eka. 

En av dem som sägs gå igen är Lei­jla Lind­berg som strax efter sitt bröl­lop miste sin käres­ta, dispo­nentso­nen Mag­nus. Lei­jla kom aldrig över hjärte­sor­gen och hennes siluett syns ibland i mat­sals­fön­stren. I hennes rum, nr 39, kan en del gäster uppl­e­va hur dör­rar och skå­pluck­or öpp­nas och stängs. 

En del har ock­så sagt att de under sin vis­telse på her­rgår­den upplevt en liten pojkes när­varo. Det sägs vara lille Nils som busar runt. Han var son till en av her­rgår­dens ägare, men föd­des med ett hand­ikapp och fick leva undan­skymt med tjän­ste­folket. En av pig­or­na glömde en dag att låsa ytter­dör­ren och Nils smet ut, tril­lade i Hed­ström­men och drunk­nade. Ekot av hans lek tycks inte dö ut på herrgården.

Spa och spöken på Sätra Brunn

OSALI­GA ANDAR I BRUNNS­MILJÖ. En spavis­telse, god mat och lite spök­erier, vad sägs om det? Sätra Brunns spa och kon­fer­en­san­läg­gn­ing har anor från 1700-talet. 

Det hun­dratalet hus som finns på området vit­tnar om att mån­ga genom sek­ler­na har levt och verkat i den vack­ra brunns­miljön. En del av dessa verkar ha dröjt sig kvar efter sin död. Gäster kan upp­ leva att de hör hur möbler fly­t­tas runt på nät­ter­na, de kän­ner luk­ter, sak­er fly­t­tas och lam­por släcks oförk­larligt. I huset Bergabo spökar det extra myck­et. I gäst­bo­ken talas det om gestal­ter som drar av täck­et och som går runt i huset. En gäst skriv­er om hur en gungstol plöt­sligt bör­jade gun­ga mitt i natten.

Gagges­ka går­den – café med ekon från förr

FIKA­SUGNA SPÖKEN? Gestal­ter i tid­stypiska kläder som van­drar genom väg­gar­na, en dam som kliv­er in genom caféets ytter­dörr utan att öpp­na den och prat­gla­da andar. 

Det är lite av vad cafégäster säger sig ha upplevt på Gagges­ka går­den på Vall­by friluftsmu­se­um i Västerås. Pia Juh­lin som förestår Sys­trar­na på Gagges­ka går­den berät­tar om en gäst som brukar sit­ta i rum­met med den röda kakel­ug­nen och kon­versera med andarna. 

- Jag har inte själv märkt att det spökar här, säger Pia, men den förs­ta julen som vi drev restau­rangen ställde vi in barn­vagnen med vårt barn­barn i det rum­met. Hon som alltid sov gott kunde aldrig sova länge därinne, så vi fick stäl­la barn­vagnen i ett annat rum. 

Går­dens tidi­gare ägare häv­dade att det på kväl­lar­na efter stängn­ingstid slam­rade i köket, att de hörde dör­rar som stängdes och att det lät som att någon gick med klack­skor i sto­ra salen. Ibland fanns det till och med nybryg­gt kaffe på morgnar­na när de kom hit!

Gru­vfrun besky­d­dar i Sala Silvergruva

PÅ GOD FOT MED BERGSRÅET. Knack, knack, knack… Ingen tur ner i Sala Sil­ver­gru­va star­tar utan att guiden knackar tre gånger i bergväggen.

Allt för att varsko den mytom­spun­na gru­vfrun, eller bergsrået som hon ock­så kallas. Alla naturens platser har ett ​”rå” som råder över plat­sen. Sko­gen har skogsrået och sjön sjörået, och det gäller sig att hål­la sig väl med dessa väsen. Det har gru­var­be­tar­na i alla tider vetat. Inte viss­la, inte skri­ka – sådant gillar inte gru­vfrun. I berget ska lugnet råda och vis­ar man berget respekt ger gru­vfrun besky­dd i gengäld. Skulle taket vara på väg att stör­ta in i en gru­vgång varskor gru­vfrun med knack­ningar i berget. 

Andra du kan råka på i dju­pet? Gru­vtroll sägs trivas bra i sil­ver­gru­vor och for­na tiders gru­var­betare lär ha skym­tats i bruksmiljön runt gruvan.