Cecilia Vasa

Cecil­ia Vasa föd­des på slot­tet Tre kro­nor i Stock­holm den 6 novem­ber 1540. Hon var den näst äld­s­ta dot­tern till kung Gus­tav Vasa och hans drot­tning Mar­gare­ta Leijonhufvud. 

Gus­tav Vasa ville att hans barn skulle ha en lika fin upp­fos­tran som andra furste­barn i Europa. Lärar­na – eller tuk­tomäs­tar­na som de kallades – kom främst från utlandet. Cecil­ia har beskriv­its som det intel­li­gen­taste av sysko­nen och även ett av de mest självständi­ga och envisa. Hon fick en ovan­ligt fin utbild­ning för att vara flic­ka. Hon kunde både läsa och skri­va. På schemat stod ock­så geografi, lit­ter­atur, matem­atik, fran­s­ka och tys­ka. Hon fick lek­tion­er i sång, klaver och luta. En dans­mästare höll danslek­tion­er med kungabar­nen var­je dag. 

Klädd som en prinsessa?

Att Gus­tav Vasa var en man av folket är en myt; hans hov var ett av det prak­t­ful­laste i Sveriges his­to­ria. Hela kun­gafamil­jen var vack­ert och dyr­bart klädd i päls, siden och sam­met. En enda av Cecil­ias klän­ningar kunde vara värd lika myck­et som tusen­tals kor. Pär­lor var på mod­et och kun­gen lät genom­sö­ka de nor­rländ­s­ka älvar­na efter fler pär­lor att sy fast på kläderna. 

Bara en schackpjäs?

Cecil­ia förvän­tades göra ett gott par­ti med släk­tens bäs­ta för ögo­nen. Sta­tus och poli­tiska allianser var vik­ti­gare än mak­ens ålder och per­son­li­ga egen­skaper. Gus­tav Vasa ville helst att hans döt­trar skulle gif­ta sig med tys­ka furstar. Innan han dog bestämde han att var och en av hans döt­trar skulle få 100 000 daler i hemgift. Det motsva­rade 50 000 årslön­er för all­mo­gen. Den sto­ra hemgiften i kom­bi­na­tion med Cecil­ias beryk­tade skön­het lock­ade mån­ga friare.

En av dem var Ivan den förskräck­lige av Ryssland. Hans ombud fick resa till­ba­ka med svaret nej. Andra fri­are var den tret­tio år äldre earlen av Arun­del och den fyra år yngre, blott fjor­tonårige Georg Johan av Pfalz-Veldenz. När Gus­tav Vasa dog fick Cecil­ias store­bror Erik XIV ta över ans­varet för prins­es­sor­nas äktenskapsförhandlingar. 

Par­typrins­es­sa?

Cecil­ia var känd för att tyc­ka om fest, musik och dans. Vid hov­et fanns en fast anställd orkester med 23 musik­er. När kun­gen bjöd till fest på något av sina slott, fanns adelsmän, prin­sar och prins­es­sor från både Sverige och utlandet bland gäster­na. Cecil­ia, som lär ha var­it myck­et slagfärdig, stod gär­na i cen­trum. När det ord­nades rid­dar­spel var det ​”den skö­na Cecil­ia” som fick över­räc­ka priset till seg­raren. Cecil­ia och hennes sys­trar hade ett eget hov.

En kväll år 1563 skvall­rade kung Eriks vak­ter om att det gick livat till i jungfrukam­maren på Stock­holms slott. Det visade sig vara Cecil­ia, hennes sys­trar, deras jungfrur och hov­ets ital­ien­s­ka musik­er som hade en pri­vat fest med dans trots att kun­gen utlyst nat­tro. Erik, som vid faderns döds­bädd hade lovat att vaka över sys­trar­nas ​”välfärd, ära och gagn”, hade nu ett stor­gräl med Cecil­ia. Han införde ännu hår­dare över­vakn­ing av sys­trar­na. De fick varken ta emot besök eller brev utan hov­mästarens tillå­telse. De skulle inte heller läg­ga sig i kun­gens affär­er – ett för­bud som Cecil­ia strun­tade blankt i. 

Skan­dal­prins­es­sa?

År 1559 gifte sig Cecil­ias storasys­ter Kata­ri­na med greve Edzard av Ost­fries­land. Cecil­ia fanns med i det sto­ra föl­je som esko­rter­ade de nygif­ta ett sty­cke på vägen mot brudgum­mens hem­land. I decem­ber stan­nade föl­jet på her­tig Mag­nus slott i Vad­ste­na, där fes­ter­na avlöste varan­dra. En kväll upp­täck­te en dra­bant att det stod en stege lutad mot Cecil­ias fön­ster. När det­ta hade upprepats flera kväl­lar i rad informer­ades her­tig Erik.

Näs­ta gång Cecil­ia hade nat­tligt besök skick­ade Erik in vak­ter med dragna vär­jor i hennes kam­mare. Där fann de brudgum­mens yngre bror, Johan av Ost­fries­land, ​”havan­des näp­peli­gen hosor­na på sig”. Johan kas­tades i fän­gelse. Kanske blev han ock­så kas­tr­erad. Han släpptes först efter att han gått ed på att ingent­ing hänt mel­lan hon­om och Cecil­ia, samt att han aldrig skulle häm­nas på grund av den behan­dling han fått. Han gifte sig aldrig. Skan­dalen kom att kallas för Vadstenabullret. 

Mark­grevin­na av Baden 

Som­maren 1564 gifte sig Cecil­ia med den tyske mark­greven Kristof­fer II av Baden-Rodemach­ern. Mark­grevens lil­la rike var fat­tigt.

Cecil­ia hade bara fått en tred­jedel av hemgiften utbe­tald av Erik, som behövde pen­gar­na till kriget och till sitt slösak­ti­ga hov. Cecil­ia var inte heller van vid att hushål­la med pen­gar­na. Hon bör­jade skuld­sät­ta sig längs vägen. En per­son­lig inbju­dan till drot­tning Elis­a­bets hov i Eng­land kom där­för myck­et läg­ligt, och snart gick fär­den från Calais till Dover. 

Resan till England

Efter bara någon dag i Eng­land, den 14 sep­tem­ber 1565, födde Cecil­ia sin förs­ta son. Drot­tning Elis­a­bet blev gud­mor och föres­log nam­net Edvard For­tu­na­tus. Cecil­ia roade sig kung­ligt vid det engel­s­ka hov­et. Hon gick på ban­ket­ter och teater, och lärde sig ock­så engel­s­ka. Hon ville gär­na bju­da igen, men efter ett år var hon och mak­en så skuld­sat­ta att arga folk­sam­lin­gar sam­lades utan­för deras hus. Cecil­ia kla­gade hos Elis­a­bet över hur skam­ligt det var att de behand­lades som ​”pri­va­ta per­son­er”, men nu hade även drot­tnin­gen tröt­tnat på snylt­gäster­na. Paret fick skyn­d­samt läm­na England.

I april 1566 pantsat­te Cecil­ia sina smy­ck­en och kläder för att finan­siera deras hem­re­sa. I Dover blev de dock stop­pade av en for­dringsä­gare – John Dia­mond som beslag­tog det mes­ta av värde. Inte endast Cecil­ias till­gån­gar utan även hennes sven­s­ka hov­damers beslag­togs, och både Cecil­ia och hennes hov­frök­nar beteck­nade sig som bestul­na. Väl framme i Baden- Rodemach­ern födde Cecil­ia parets andra son. Han visade sig vara för­la­mad – något som hon skyllde på skym­fen hon utsatts för i Dover av John Dia­mond. Hennes fiend­skap mot Eng­land och speciellt John Dia­mond tog sedan aldrig rik­tigt slut. De ekonomiska bekym­mer de lyck­ades försät­ta sig i även där resul­ter­ade i att de fly­t­tade till Sverige.

Grevin­nan av Arboga 

Av sin bror fick Cecil­ia flera för­läningar, bland annat Arbo­ga stad. Hon bodde på Arbo­ga kungs­gård i sju år och kallade sig under den­na tid Grevin­nan av Arbo­ga.

Föru­tom att över­va­ka Arbo­gas han­del och rättskip­n­ing drev hon både vapens­med­ja och jord­bruk. Hon drev ock­så järn­bruken i Nora, Guldsmeds-hyt­tan och Lin­des­berg – och fick behål­la vin­sten själv. Vis­sa tyck­te att hon styrde litet väl självständigt. Hon beslag­tog ofta köp­män­nens gods efter­som de – som hon pås­tod – bru­tit mot han­dels­förord­nin­gen. När hon höjde tullar­na i Arbo­ga påverkades han­deln hela vägen till Stock­holm. Trots bor­gar­nas klagomål fick hon mer och mer ans­var. Hon såg till att skolan i Arbo­ga för­bät­trades och att stad­skyrkan (den tidi­gare fran­ciskan­erkyrkan) renoverades. 

Bör­jade med sjöröveri 

Kristof­fer gick i utland­stjänst för Johan III som nu var kung efter att ha avsatt Erik XIV. Det­ta innebar att Cecil­ia kunde styra över Arbo­ga oberoende av sin man. Hon tog entu­si­astiskt itu med sina ekonomiska bekym­mer och gär­na med de mest okon­ven­tionel­la metoder. Favorit­sysslan för Cecil­ias ekonomiska verk­samhet var att kapa far­tyg genom sjöröveri. Det­ta var myck­et lukra­tivt för Cecil­ia och hon gömde ofta de sto­ra byte­na för sin bror, Johan III, så att hon skulle kun­na behål­la stor del som möjligt.

Den per­son­li­ga lyck­an var som gjord för Cecil­ia år 1571 när helt plöt­sligt John Dia­mond dök upp i Kalmar med en flot­ta om cir­ka 50 far­tyg. Cecil­ia kapade skep­pen och arrestera John Dia­mond som häm­nad för skym­fen i Eng­land och för allt elände han ställt till med. John Dia­mond kas­tades i fän­gelse och hans flot­ta beslag­togs av Cecil­ia och hennes bror Johan III. John Dia­mond fick till­bringa fem år i fän­gelse i Sverige som häm­nd för alla oförätter.

En nat­tlig ritt?

Cecil­ia omgav sig med ett stort hov i Arbo­ga. Bland de anställ­da fanns kockar, käl­lar­mästare och spelmän. Fes­ter­na var både mån­ga och upp­slup­p­na, om man får tro traditionen.

En lokal skrö­na berät­tar om hur Cecil­ia en natt sågs rida naken genom staden på en vit häst. Kanske smälte ryk­te­na om Cecil­ia sam­man med den medelti­da leg­en­den om Lady Godi­va. När den­na bad sin man att sän­ka skat­ter­na i Coven­try sva­rade han att det var lika omöjligt som om hon skulle rida ut i staden naken. Hon gjorde det och han tvin­gades sän­ka skatterna. 

Ett span­skt sändebud 

År 1575 dog Cecil­ias man Kristof­fer och hon inled­de en rela­tion med en span­sk kapten, don Fran­cis­co de Era­so. Han var sän­de­bud för kung Fil­ip II och kom till Sverige 1578 för att föres­lå ett mil­itärt samar­bete mel­lan Spanien och Sverige. Spanien sträck­te sig på den tiden ända till Ned­er­län­der­na. Nu sik­tade Fil­ip II på att med Sveriges hjälp läg­ga under sig Dan­mark. När förhan­dlin­gar­na med kung Johan kört fast fort­sat­te Era­so sina över­läg­gningar med Cecil­ia. I sina depesch­er till den spanske kun­gen skrev Era­so att Cecil­ia var beredd att erb­ju­da Spanien sina skepp, i utbyte mot att hon fick bli ståthål­lare av Luxemburg. 

Johan bör­jade mis­stän­ka för­räderi. Han sat­te Era­so i husar­rest i Stock­holm och för­b­jöd Cecil­ia att kom­ma innan­för stadens murar. En natt i juli 1579 lyck­ades hon ändå söka upp Era­so genom att muta vak­ter­na vid Söder­port. Vak­ter­na dömdes till döden, men om straf­fet verk­ställdes är oklart. Cecil­ia reste strax där­på, på hösten 1579, ifrån Sverige för gott. En liten tid senare födde hon en dot­ter, troli­gen Era­sos. Han läm­nade Sverige några månad­er efter Cecil­ia och besök­te henne och hennes nyföd­da barn i Rodemach­ern på väg hem till Spanien. 

Kamp för gods och gull 

Åter i Tysk­land hade Cecil­ia svårt att försör­ja sig. Hennes sven­s­ka för­läningar var inte lika inkom­st­bringande när hon inte kunde över­va­ka dem på plats. Dessu­tom drog kung Johan in dem en efter en. När Cecil­ia ville till­ba­ka till Sverige sade her­tig Karl nej med motiverin­gen att ​”hon haver ett under­ligt huvud och skulle snarare kom­ma ont till väga än gott ”. Cecil­ia käm­pade i mån­ga år för att åter­ta sina och sön­er­nas gods i Rodemach­ern. Under tiden lät hon sön­er­na utbil­das av jesuit­er­na i Rom.

Hennes katol­s­ka tro bidrog till att protes­tanter­na i området smut­skas­tade henne, bland annat i en pro­pa­gandabroschyr som pås­tod att hon skulle ha dri­vit en bor­dell i Antwer­pen. I själ­va ver­ket sök­te hon ständigt allianser och fick stöd av både påven, den tyske kejsaren och den spanske ståthål­laren. Hennes fien­der sat­te sig dock över både sky­dds­brev och domar. Cecil­ia beskrivs under den­na tid som fat­tig och sorgtyn­gd men ock­så som begå­vad med snille och väl­ta­l­ighet. Hon hade allt min­dre kon­takt med sina släk­tin­gar i Sverige, men behöll en god rela­tion till sin katolske bror­son, Sigis­mund av Polen. 

De sista åren 

Cecil­ia Vasa över­levde alla sina syskon — och alla sina sön­er. Edvard For­tu­na­tus fick vis­serli­gen ärva Baden, men han hade sto­ra prob­lem med skul­der. Han avsattes som mark­greve av släk­ten. Under en fest föll han beru­sad i en trap­pa och slog ihjäl sig. En av Cecil­ias sön­er dog som mal­te­ser­rid­dare och en annan i fån­gen­skap. Hennes dot­ter hade mot Cecil­ias vil­ja satts i kloster som barn. Hon avlade senare kloster­löften och Cecil­ia fick bara träf­fa henne en gång till, i slutet av livet. Hon är bara känd under sitt kloster­namn, Char­i­tas.

Först när protes­tanter­na för en peri­od drevs ut ur hennes land under 30-åri­ga kriget fick Cecil­ia litet lugn och ro. Då var hennes son­son Vil­helm mark­greve. Han åter­erövrade famil­jens egen­do­mar och såg till att Cecil­ia fick leva sina sista år i sitt res­i­dens i Rodemach­ern med den stan­dard och respekt hon en gång som prins­es­sa vant sig vid. Cecil­ia Vasa blev 86 år gam­mal. Hon dog 27 jan­u­ari 1627 i Brys­sel och är begravd i Sankt Nico­lai kyr­ka i Rodemack, nuvarande Frankrike. Själar­ingn­ing hölls över henne även i Arbo­ga. Hennes egen gren av famil­jen Baden-Rodemach­ern dog ut på 1700-talet.