Dess ursprung är höljt i dunkel men desto livligare florerar sägnerna om hur källan och dess undergörande kraft upptäcktes i Bergslagens djupa skogar.
Kulten kring de heliga källorna har sitt ursprung i hedendomen och den har med stor livskraft levt kvar in i nyare tid. När Kyrkan kom och segrade över de gamla asarna blev källkulten en av de många gamla hedniska villfarelserna som skulle arbetas bort. Men att få bukt med gamla sedvänjor var inte det lättaste. I stället valde då prästerna utvägen att nödtorftigt kristna källorna och att kors sattes upp intill källan. Det gav upphov till nya namn som Korskällan eller Heliga korskälla.
Den mystiska Digerkällan i Norberg
Den mystiska Digerkällan i Norberg
Vissa nätter under året, vanligen trefaldighetsaftonen eller midsommaraftonen, samlades människor vid de heliga källorna runt om i landet och offrade mynt och drack av vattnet eller badade. Källans vatten ansågs ha en inneboende magisk kraft, med läkande verkan. För att vattnet skulle vara riktigt undergörande var det viktigt att vattnet rann mot norr. Enligt folktron hörde allt ont norr till och att det onda sökte sig tillbaka dit. Även i Norberg, strax utanför samhället, har det funnits heliga källor. Gyfvan vid Bålsjö är en av dessa. I djupa skogar mellan mellan Nyhyttan och Olsbenning finns en annan – Digerkällan.
Digerdöden kommer till Norberg
Då i mitten av 1300-talet kom digerdöden (den stora döden). Sjukdomen ödelade hela byar och skapade outplånliga intryck i allmogen som gav liv till de mörka vinterkvällarnas berättelser vid brasan om smittsamma väsen. En vanlig föreställning om pesten var nämligen att den orsakades av ett skogsväsen som kunde inkarnera sig som människa, djur, föremål eller ande.
Sägnen om pesten och källans kraft
Till Digerkällan har det knutits olika sägner och traditioner. Hit, till källan, ska människor ha sökt sig under pestens härjningar för att få skydd och bot. En av dessa är berättelsen om källans upptäckt någon gång under mitten på 1300-talet.
Det berättas om två bröder som under denna tid arbetade i skogen, just i närheten av källan, när de träffade på skogsrået – skogens härskarinna i svensk folktro. Ett förföriskt kvinnoväsen – underskön framifrån, men med en ryggtavla som ett urholkat gammalt träd. Ensamma män i skogen sökte hon gärna upp.
Brödernas möte med Skogsrået resulterade i att de drabbades av pesten och fick hög feber. I sin feberyra lyckades de ändå släpa sig fram till den närliggande källan för att släcka törsten. Och se, det stora undret inträffade. Männen fick tillbaka sin styrka och rätt snart var de återställda och ryktet spreds sig om källans helande krafter. Därav fick källan sitt namn Digerkällan.
Digerkällan blir badanstalt
Ingen kan med bestämdhet tala om när de första människorna började nyttja Digerkällan som hälsobad. Det finns ändå en minnessten vid platsen med årtalet 1665 inpräntat.
Den 15 augusti 1876 så bygger några bergsmän från Olsbenning på egen bekostnad ett enkelt badhus vid källan. Det blev anstormning av gäster. Badhuset kompletteras då med brunnspaviljong, massageinstitut och servering.
Badhuset erbjöd vanliga varmbad, men också gyttje- och tallbarksbad. En massör fanns också tillgänglig hela säsongen. Det var ett högt tryck på att få bada i denna undergörande källa. Antalet fasta badgäster kunde uppgå till 200 och de bodde i barackliknande byggnader intill badet. Badsäsongen var uppdelad i två terminer och det var för det mesta fullbokat i barackerna. Därför inkvarterades badgästerna också i byarna Nyhyttan och Fröbenning.
Inte bara hälsobad
Det var kanske inte enbart själva badet som drog gäster till Digerkällan. Gyttjebad i all ära, men det bjöds också på musik och starkvaror fanns till hands. I anteckningar kan man läsa om .….. Innanför grindarna stod Hedmans-Johanna och sålde bullar och läsk. I ett stånd strax intill såldes det öl, så länge det var tillåtet. Bonddrängarna från Olsbenning och gruvpickarna från Norberg hade vanligtvis med sig duktigt med starksaker och bjöd också på musik från sina dragspel. Det kunde gå livat till och det var inte så sällan badgästerna fick bevittna ett eller flera slagsmål. Ölförsäljningen vid källan fick senare sitt slut med godtemplarnas hjälp och Frälsningsarmén från Norberg spelade och sjöng och vädjade till badgästerna i sin vittnesbörd.
En viktig mötesplats
Digerkällan var inte bara en kuranstalt utan också en samlingsplats. På söndagarna var det närmast folkvandring dit. Man tog familjepromenader till källan och på kvällarna var det ungdomens tur. Man gick från Norberg och de omgivande byarna. På platsen fanns också en speciell gran – en grötgran. Det är ett träd som av en eller annan anledning har delat sig och vuxit ihop igen. På så sätt har det uppstått ett hål i stammen. Ett sådant träd med ett själv-vuxet hål kallas för vålbundet och ansågs ha magiska krafter.
Folktro och magiska ritualer
Människor kröp igenom grötgranen ”för att få uppleva lite ungdomlig spänning – det var väl lite trolldom också”. På berget innan grötgrannen, från Norberg sett finns det många stora stenar. Under stenarna förvarades skrin. Varje gång man gick till källan skrevs lappar, som omtalade vad man gjort och vad som hänt m. m. Dessa lappar lades i skrinen och skulle säkert vara intressant läsning idag om de kunde återfinnas.
Att dra någon genom hålet i stammen på en grötgran eller att själv krypa igenom det kallades att smöja. Smöjningen var en viktig del i folktron och användes under denna tid framförallt för att bota barn som fått “riset” — en benämning i Bergslagen på Engelska sjukan. Det var viktigt att smöjnings-ritualen skulle ske en torsdagskväll. Under absolut tystnad skulle barnet dras motsols tre gånger genom hålet.
En plats att minnas
Den mytomspunna grötgranen vid Digerkällan utanför Norberg har status som kulturhistorisk lämning. Men tyvärr försvann den i samband med en skogsavverkning 2018. I rent oförstånd blev den helt enkelt avsågad. I dag återstår en skylt och en 1,5 meter hög stubbe.
Historien om Digerkällan och människorna där är nu blott ett minne. I våra dagar är Digerkällan endast en vacker idyll mitt i storskogen som man i allmänhet har glömt bort. 1914 lades badet vid Digerkällan ned och byggnaderna revs samma år. 1941 uppförde Norbergs Hembygdsförening en ny brunnspaviljong för att markera dess läge. Kanske finns det en kraft i källvattnet fortfarande? Och vem vet, man kanske kan skymta ett skogsväsen i närheten om man anstränger sig