Den mystiska Digerkällan i Norberg

Dess ursprung är höljt i dunkel men desto livli­gare flo­r­erar sägn­er­na om hur käl­lan och dess under­görande kraft upp­täck­tes i Bergsla­gens dju­pa skog­ar.
Kul­ten kring de heli­ga käl­lor­na har sitt ursprung i heden­domen och den har med stor livskraft levt kvar in i nyare tid. När Kyrkan kom och seg­rade över de gam­la asar­na blev käl­lkul­ten en av de mån­ga gam­la hed­niska vill­farelser­na som skulle arbe­tas bort. Men att få bukt med gam­la sed­vän­jor var inte det lät­taste. I stäl­let valde då präster­na utvä­gen att nöd­torftigt krist­na käl­lor­na och att kors sattes upp intill käl­lan. Det gav upphov till nya namn som Korskäl­lan eller Heli­ga korskälla.

Vis­sa nät­ter under året, van­li­gen tre­faldighet­safto­nen eller mid­som­marafto­nen, sam­lades män­niskor vid de heli­ga käl­lor­na runt om i lan­det och offrade mynt och drack av vat­tnet eller badade. Käl­lans vat­ten ansågs ha en inneboende magisk kraft, med läkande verkan. För att vat­tnet skulle vara rik­tigt under­görande var det vik­tigt att vat­tnet rann mot norr. Enligt folk­tron hörde allt ont norr till och att det onda sök­te sig till­ba­ka dit. Även i Nor­berg, strax utan­för samhäl­let, har det fun­nits heli­ga käl­lor. Gyf­van vid Bål­sjö är en av dessa. I dju­pa skog­ar mel­lan mel­lan Nyhyt­tan och Ols­ben­ning finns en annan – Digerkällan.

Digerdö­den kom­mer till Nor­berg
Då i mit­ten av 1300-talet kom digerdö­den (den sto­ra döden). Sjuk­domen öde­lade hela byar och ska­pade out­plån­li­ga intryck i all­mo­gen som gav liv till de mör­ka vin­terkväl­lar­nas berät­telser vid brasan om smittsam­ma väsen. En van­lig föreställ­ning om pesten var näm­li­gen att den orsakades av ett skogsväsen som kunde inkarn­era sig som män­niska, djur, föremål eller ande.

Säg­nen om pesten och käl­lans kraft
Till Digerkäl­lan har det knu­tits oli­ka sägn­er och tra­di­tion­er. Hit, till käl­lan, ska män­niskor ha sökt sig under pestens här­jningar för att få sky­dd och bot. En av dessa är berät­telsen om käl­lans upp­täckt någon gång under mit­ten på 1300-talet.

Det berät­tas om två bröder som under den­na tid arbe­tade i sko­gen, just i närheten av käl­lan, när de träf­fade på skogsrået – sko­gens härskarin­na i sven­sk folk­tro. Ett för­föriskt kvin­noväsen – under­skön fram­ifrån, men med en ryg­gtavla som ett urholkat gam­malt träd. Ensam­ma män i sko­gen sök­te hon gär­na upp.

Bröder­nas möte med Skogsrået resul­ter­ade i att de drab­bades av pesten och fick hög feber. I sin feberyra lyck­ades de ändå slä­pa sig fram till den närlig­gande käl­lan för att släc­ka törsten. Och se, det sto­ra undret inträf­fade. Män­nen fick till­ba­ka sin styr­ka och rätt snart var de åter­ställ­da och ryk­tet spreds sig om käl­lans helande krafter. Därav fick käl­lan sitt namn Digerkällan.

Digerkäl­lan blir badanstalt
Ingen kan med bestämd­het tala om när de förs­ta män­nisko­r­na bör­jade nyt­t­ja Digerkäl­lan som häl­sobad. Det finns ändå en min­nessten vid plat­sen med årtalet 1665 inpräntat.

Den 15 augusti 1876 så byg­ger några bergsmän från Ols­ben­ning på egen bekost­nad ett enkelt bad­hus vid käl­lan. Det blev anstormn­ing av gäster. Bad­huset kom­plet­teras då med brunnspaviljong, mas­sage­in­sti­tut och servering.

Bad­huset erb­jöd van­li­ga varm­bad, men ock­så gyt­tje- och tall­barks­bad. En massör fanns ock­så till­gäng­lig hela säsongen. Det var ett högt tryck på att få bada i den­na under­görande käl­la. Antalet fas­ta badgäster kunde uppgå till 200 och de bodde i barack­lik­nande byg­gnad­er intill badet. Bad­sä­songen var uppde­lad i två ter­min­er och det var för det mes­ta full­bokat i barack­er­na. Där­för inkvarter­ades badgäster­na ock­så i byarna Nyhyt­tan och Fröbenning.

Inte bara häl­sobad
Det var kanske inte enbart själ­va badet som drog gäster till Digerkäl­lan. Gyt­tje­bad i all ära, men det bjöds ock­så på musik och stark­varor fanns till hands. I anteck­ningar kan man läsa om .….. Innan­för grindar­na stod Hed­mans-Johan­na och sålde bullar och läsk. I ett stånd strax intill såldes det öl, så länge det var tillåtet. Bond­drän­gar­na från Ols­ben­ning och gru­vpickar­na från Nor­berg hade van­ligtvis med sig duk­tigt med stark­sak­er och bjöd ock­så på musik från sina dragspel. Det kunde gå livat till och det var inte så säl­lan badgäster­na fick bevit­tna ett eller flera slagsmål. Ölförsäljnin­gen vid käl­lan fick senare sitt slut med godtem­plar­nas hjälp och Fräl­sningsar­mén från Nor­berg spelade och sjöng och väd­jade till badgäster­na i sin vittnesbörd.

En vik­tig möte­s­plats
Digerkäl­lan var inte bara en kuranstalt utan ock­så en sam­lingsplats. På sönda­gar­na var det när­mast folk­van­dring dit. Man tog famil­je­prom­e­nad­er till käl­lan och på kväl­lar­na var det ung­domens tur. Man gick från Nor­berg och de omgi­vande byarna. På plat­sen fanns ock­så en speciell gran – en gröt­gran. Det är ett träd som av en eller annan anled­ning har delat sig och vux­it ihop igen. På så sätt har det upp­stått ett hål i stam­men. Ett sådant träd med ett själv-vux­et hål kallas för vål­bun­det och ansågs ha magiska krafter.

Folk­tro och magiska rit­ualer
Män­niskor kröp igenom gröt­gra­nen ​”för att få uppl­e­va lite ung­dom­lig spän­ning – det var väl lite troll­dom ock­så”. På berget innan gröt­grannen, från Nor­berg sett finns det mån­ga sto­ra ste­nar. Under ste­nar­na för­va­rades skrin. Var­je gång man gick till käl­lan skrevs lap­par, som omta­lade vad man gjort och vad som hänt m. m. Dessa lap­par lades i skri­nen och skulle säk­ert vara intres­sant läs­ning idag om de kunde återfinnas.

Att dra någon genom hålet i stam­men på en gröt­gran eller att själv kry­pa igenom det kallades att smö­ja. Smöjnin­gen var en vik­tig del i folk­tron och använ­des under den­na tid fram­förallt för att bota barn som fått ​“riset” — en benämn­ing i Bergsla­gen på Engel­s­ka sjukan. Det var vik­tigt att smöjn­ings-rit­ualen skulle ske en tors­dagskväll. Under abso­lut tyst­nad skulle bar­net dras mot­sols tre gånger genom hålet.

En plats att min­nas
Den mytom­spun­na gröt­gra­nen vid Digerkäl­lan utan­för Nor­berg har sta­tus som kul­turhis­torisk lämn­ing. Men tyvärr försvann den i sam­band med en skogsavverkn­ing 2018. I rent oförstånd blev den helt enkelt avså­gad. I dag åter­står en skylt och en 1,5 meter hög stubbe.

His­to­rien om Digerkäl­lan och män­nisko­r­na där är nu blott ett minne. I våra dagar är Digerkäl­lan endast en vack­er idyll mitt i storsko­gen som man i allmän­het har glömt bort. 1914 lades badet vid Digerkäl­lan ned och byg­gnader­na revs sam­ma år. 1941 uppförde Nor­bergs Hem­bygds­fören­ing en ny brunnspaviljong för att mark­era dess läge. Kanske finns det en kraft i käl­l­vat­tnet fort­farande? Och vem vet, man kanske kan skym­ta ett skogsväsen i närheten om man anstränger sig