Tunagravarnas mysterium

En dag i Badelun­da sock­en utan­för Västerås blev arke­ologer­na förvå­nade. Året var 1952 och en bli­vande husä­gare från Tuna hade hit­tat en guld­skatt när det grävdes för hus­grun­den. Det visade sig vid en utgrävn­ing att han stött på en kist­grav från 200-talet – Sveriges guldrikaste grav. Kvin­nan i graven var av hög rang i samhäl­let med tanke på gravgåvor­na. De består bland annat av guldringar, glas, sil­verskedar och bronskärl.

Fort­sat­ta utgrävningar i området avs­lö­jade ett av Sveriges märk­li­gaste gravfält, med inte min­dre än 86 gravar. I cen­trum fanns åtta gravar från vendeltid och vikingatid (550 – 1050 e Kr) där de döda begravts i snip-lik­nande båtar. Gravar­na var gen­eröst försed­da med både smy­ck­en och vapen, vilket inte var ovan­ligt i dessa gravar.

Kvin­nor­nas gravar ståtligare 

Det som fick pan­nor­na att läg­gas i dju­pa veck, var det fak­tum att de ståtli­ga gravar­nas innehöll kvin­nor. Män­nen hade lagts i enklare gravar run­tomkring, utan vare sig guld eller andra krusiduller än sina per­son­li­ga vapen. Kvin­nor­nas gravar är märk­li­ga ock­så för att de döda inte bränts innan de lades i graven. Kre­mer­ing var annars de van­li­ga gravs­kick­et efter­som röken enligt reli­gio­nen gav snab­bare färd till död­sriket. Men var­för är då män­nen brän­da i sina gravar run­tomkring? Vad var det för märk­ligt med dessa kvin­nor från Tuna?

Avs­lö­jar gravar­na maktstruktur?

Gravfäl­tet i Tuna har kon­struer­ats utifrån en grav som lig­ger cen­tralt i gravfäl­tet. Den guldri­ka graven är dat­er­ad till 200-talet e.Kr. Forskn­ingsrön tyder på att kvin­nor­na i Tuna hade hög sta­tus och att de hade ledande funk­tion­er i kultsammanhang.

Fynd som en sierskestav, fina tyger med siden­band, amulet­ter och smy­ck­en kan tyda på att de var­it så kallade völvor som sej­dade om framti­den. En del amulet­ter, votivringar och sto­ra ryg­gspän­nen har kop­plin­gar till Fre­ja, fruk­t­barhetens gudin­na. Fre­jakul­ten hade inslag av shaman­ism och sejd: extatiska akter där den som led­er kul­ten kan se både bakåt och framåt i tiden och in i andra världar. 

Sam­man­sät­tnin­gen av gravar unikt

De vikingati­da båt­gravar­na som är 600 – 800 år yngre, har plac­er­ats med­vetet i förhål­lande till den­na grav. Gemen­samt för hela gravfäl­tet är att de kvinnli­ga gravar­na har plac­er­ats i cen­trum med man­li­ga gravar i per­iferin. För sven­s­ka och inter­na­tionel­la förhål­lan­den är det unikt. 

De kvin­nor som har begravts här har var­it vik­ti­ga. Kanske kan det­ta vara giltigt för hela Väst­man­land under vikingati­den. Både utan­för Köping och utan­för Sala har båt­gravar som under­sök­ts visat sig vara kvinno­gravar. Utan­för Väst­man­land finns inga kän­da båt-gravfält med kvin­nor, men det finns motsvarande man­li­ga, till exem­pel längs Fyrisåns dal­gång i Vals­gärde och Vendel norr om Uppsala.

His­toriska beskrivningar som ska­par spekulation

När den romerske his­torik­ern Tac­i­tus (ca 100 eKr) beskriv­er ger­man­er­na i sitt verk Ger­ma­nia näm­n­er han ock­så Svion­er­na (Svear­na) och Siton­er­na som deras när­maste grann­folk. Enda skill­naden är att hos Siton­er­na bestäm­mer kvin­nor­na. Det­ta kan kom­ma av myten om de ama­son­er som alltid bor bor­tom den gränsen för den kän­da världen, men det kan ock­så syf­ta på ett matril­in­järt folk, ett folk som räk­nar sitt släk­t­skap på kvin­nosi­dan. Eventuellt så kan det här styrkas av Jor­danes, Goter­nas his­to­rieskri­vare, som på 500-talet kort beskriv­er Skan­di­navien och där verkar skil­ja på Suchans (Svear?) och Sue­ti­di (Siton­er?) Även Adam av Bre­men näm­n­er de mys­tiska Siton­er­na i hans skildringar av Skan­di­navien. Kan det vara så att här i Väst­man­land fanns samhällen som styrdes av kvinnor?

Tuna­gravar­na är verk­li­gen ett mysterium.…