Tunagravarnas mysterium

Det är nu över ett halvt sekel sedan som arke­ologer­na stod över­rraskade där i Badelun­da utan­för Västerås. Året var 1952 och en bli­vande husä­gare i Tuna hade hit­tat något när det för­bered­des för husgrunden. 

Den arke­ol­o­giska utgrävnin­gen som följde visade att det han stött sin spade i var en grav, Sveriges guldrikaste dessu­tom. Kvin­nan som begravts där under 200-talet e Kr, måste ha var­it en kvin­na av hög rang med tanke på gravgåvor­na. Dessa bestod bland annat av guldringar, glas, sil­verskedar och bronskärl.

När man fort­sat­te under­sö­ka området avs­lö­jades ett av Sveriges märk­li­gaste gravfält, med inte min­dre än 86 gravar. I cen­trum fanns åtta gravar från vendeltid och vikingatid (550 – 1050 e Kr) där de döda begravts i snip-lik­nande båtar. Gravar­na var gen­eröst försed­da med både smy­ck­en och vapen, vilket inte var ovan­ligt i dessa gravar.

Kvin­nor­nas gravar ståtligare

Det som fick arke­ologer­nas pan­nor­na att läg­gas i dju­pa veck, var det fak­tum att de ståtli­ga gravar­na innehöll kvin­nor. Män­nen hade lagts i enklare gravar run­tomkring, utan vare sig guld eller andra krusiduller än sina per­son­li­ga vapen. 

Kvin­nor­nas gravar är märk­li­ga ock­så för att de döda inte bränts innan de lades i graven. Kre­mer­ing var annars de van­li­ga gravs­kick­et efter­som röken enligt reli­gio­nen gav snab­bare färd till döds­riket. Men var­för är då män­nen brän­da i sina gravar run­tomkring? Vad var det för märk­ligt med dessa kvin­nor från Tuna?

Kvin­nor­nas makt i Väst­man­land unik?

Gravfäl­tet i Tuna har ska­p­ats utifrån en grav, kallad X, som lig­ger cen­tralt i gravfäl­tet. Kvin­nan i grav X måste ha ansetts vik­tig flera hun­dra år efter sin död då gravar som är 600 – 800 yngre plac­er­ats utifrån den­na grav. Gemen­samt för hela gravfäl­tet är att kvin­nor­nas gravar är plac­er­ade cen­trum med män­nens i per­iferin. Det­ta är unikt i Skandinavien.

Med hjälp av DNA-analys har det visats att några av kvin­nor­na i båt­gravar­na var släkt. Begravningar­na har skett gen­er­a­tionsvis – en per båt. Hade kvin­nor­na något annat gemen­samt – en posi­tion i samhäl­let kanske?

Gravar­nas plac­er­ing och grav­fyn­den vis­ar att kvin­nor­na i Tuna hade hög sta­tus och att de för­mod­li­gen hade ledande funk­tion­er. Kanske är det något som är giltigt för hela Väst­man­land. Både i Nor­sa, utan­för Köping och vid Sala kyr­ka har de båt­gravar som under­sök­ts visat sig vara kvinno­gravar. Utan­för Väst­man­land finns inga kän­da rena kvin­no-båt­gravs­fält, men man­li­ga finns längs Fyrisåns dal­gång i Vals­gärde och Vendel, norr om Uppsala.

Samisk gravbåt

Båten i grav X har sam­man­fo­gats med en syteknik som bara verkar ha var­it känd hos samer­na. Syteknik vid båt­bygge använ­des även av finnar, kare­lare och rys­sar, men söm­men skil­jer sig från den samiska. I andra båt­gravar på gravfäl­tet, har man i båtar­na använt det mer typiska för järnåldern – nitar och spikar av järn. Samiska båtar var enligt de isländ­s­ka sagor­na upp­skat­tade för att de var snab­ba, lät­ta i vikt och enkla att segla. 

En völ­vas redskap

Ett av fyn­den som gjordes var en lång stav i trä som av mis­stag aldrig togs om hand och kon­server­ades. Lik­nande stavar har påträf­fats i den kän­da Ose­bergs­graven i Norge och i en båt­grav i Sala. På Bir­ka och Öland bland annat, har man hit­tat motsvarande stavar i järn. Gemen­samt för dessa är att de fun­nits i kvin­nors gravar. Stavar­na som alla är unge­fär lika lån­ga, skulle kun­na vara tidi­ga spin­nrockar men förknip­pas istäl­let med völvor. 

Grav­fyn­den likt den­na stav, fina tyger med siden­band, amulet­ter och smy­ck­en tyder på att de kan ha var­it så kallade völvor som sej­dade om framti­den. En del fynd som amulet­ter, votivringar och sto­ra ryg­gspän­nen bär kop­plin­gar till Fre­ja, fruk­t­barhetens gudin­na. Fre­jakul­ten bar inslag av shaman­ism och sejd: extatiska akter där den som led­er kul­ten kan se både bakåt och framåt i tiden och in i andra värl­dar.

Staven som skulle kun­na fungera som en sorts spin­nrock hänger ock­så ihop med sejd­ning. Sejd­ning kom­mer språk­ligt, enligt forskn­ing, från ​“att snara”. Man kan tän­ka sig att en völ­va spin­ner magiska trå­dar för att på så sätt påver­ka oli­ka skeen­den och människor. 

His­toriska beskrivningar som ska­par spekulation

När den romerske his­torik­ern Tac­i­tus (ca 100 eKr) beskriv­er de ger­man­s­ka folken i sitt verk Ger­ma­nia näm­n­er han ock­så Svion­er­na (Svear­na) och Siton­er­na som deras när­maste grann­folk. Enda skill­naden han ser är att hos Siton­er­na har kvin­nor­na makten. 

Jor­danes, Goter­nas his­to­rieskri­vare beskriv­er på 500-talet Skan­di­navien med folk­sla­gen Suchans (Svear?) och Sue­ti­di (Siton­er?). Även Adam av Bre­men näm­n­er de mys­tiska Siton­er­na i hans skildringar av Skandinavien.

Kan det vara så att just i Väst­man­land fanns samhällen som var matril­in­jära, där släk­t­skap räk­nas på kvin­nosi­dan, eller styrdes samhäl­lena till och med av kvin­nor? Är det här myten om ama­son­er upp­står – de star­ka kvin­nor­na som bor bor­tom gränsen för den kän­da världen?

Tuna­gravar­na för­blir ett mysterium…

Käl­la: Väst­man­lands läns muse­um m fl.