Möt guiden Nina Delia

Intres­san­ta van­dringar där både kän­da och bort­glöm­da per­son­ligheter får nytt liv är hennes signum. Nina Deila för­vand­lar Västerås för­flut­na till levande berät­telser. Möt en guide som är pas­sion­er­at intresser­ad av svun­na tider, men som själv inte gillar att stå i centrum.

Äkta engage­mang. En intres­sant his­to­ria att berät­ta. Plus tim­ing och en gnut­ta humor. Det är Nina Deilas recept på vad som krävs för att vara en bra guide. I drygt 20 år har hon, vid sidan av job­bet som teknisk skribent, lett his­toriska tur­er i Västerås.

– Den bäs­ta stun­den är efteråt, när jag kän­ner att turen gick bra och var intres­sant. Att höra folk pra­ta om det de upplevt och veta att de kom­mer att berät­ta det vidare, det är pay offen, säger Nina Deila.

Det finns myck­et intres­sant att berät­ta från Västerås tusenåri­ga his­to­ria. Deila och Dåti­den var­var kän­da platser, före­tag och före­teelser med per­son­ligheter som Pila-Brit­ta, mästertju­ven Lil­ja, den karis­ma­tiske Sam Lid­man och den givmilde tobaks­fab­rikören Sundin. Nina Deila ska­par nya tur­er all­tefter­som, inte säl­lan för att hon vill berät­ta mer om något som tidi­gare bara flim­rat förbi.

– Asea är ett sånt exem­pel. Turbin­huset (vik­tigt för före­taget Asea/ABB:s bil­dande, reds anm) ing­ick i stad­sprom­e­naden, men det finns ju så myck­et mer att säga om Asea så jag ska­pade en helt ny tur, berät­tar Nina. 

– Kvin­n­folk och kjoltyg är en annan av de nyare tur­erna. Det kän­des som att det var hög tid att berät­ta om några av alla spän­nande kvin­nor som gjort avtryck i Västerås historia. 

Gam­la tider går som en röd tråd

Att just Nina Deila bliv­it den som mer än någon annan levan­degör Västerås för­flut­na är rätt anmärkn­ingsvärt. Själv är hon näm­li­gen inte över­driv­et förtjust i att gå guidade tur­er (”jag har för dåligt tålam­od”), och hon gillar heller inte att stå i cen­trum. Men att gui­da gör henne inte nervös. Ju större grupp desto bät­tre, trots att risken då ökar att stö­ta på några av de guidade tur­ernas störs­ta utmaningar: besser­wis­s­rar och odis­ci­plin­er­ade barn.

– Det sit­ter kanske i självförtroende? En sorts bond­för­nuft och vet­skapen att det jag pratar om är intres­sant. Dessu­tom gör rutin och erfaren­het att man kan använ­da humor, och det är väldigt bra för att få grup­per att slapp­na av, säger Nina.

Intres­set för gam­la tider har gått som en röd tråd genom Ninas liv, och hon berät­tar ani­mer­at om fas­ci­na­tio­nen för run­ste­nar och om tiden på Land­sarkivet i Öster­sund där hon lärde sig både att släk­t­fors­ka och läsa gam­mal hand­stil. Och när hon plug­gade engel­s­ka valde hon att skri­va sin C‑uppsats om pronomen i äldre skot­s­ka. Dessu­tom äger hon vet­er­an­for­don, har kört flera dam­ral­lyn och cyk­lar gär­na his­toriska tweed­lopp. Guid­nin­gen halka­de Nina in på via en hel­gkurs i lokalhistoria.

– Genom den fick jag jobb som guide åt tur­ist­byrån och job­bade sen i flera år med upp­drag åt dem. Till slut kände jag: anti­n­gen slu­tar eller så vill jag vidareutveck­la guidningarna. 

Både anställd och egen företagare

Så föd­des före­taget Deila och Dåti­den. Den förs­ta tiden bosat­te sig Nina mer eller min­dre i Läns­museets arkiv i jakt på gam­la fotografi­er att använ­da på sina tur­er. Och så ord­nade hon en efter­läng­tad guide­garder­ob med tid­stypiska kläder.

– Kläder­na ger ytterli­gare en dimen­sion i guid­nin­gen. Dom vis­ar på äkta engage­mang och upp­skat­tas av besökar­na. Dessu­tom finns ett reklam­syfte i att jag syns på stan när jag går med mina grup­per. Men sen ser det rik­tigt kon­stigt ut när jag läm­nat grup­pen och går där själv som 1800-tal­skvin­na och scrol­lar i mobilen …

Vid det här laget har Nina hun­nit bli varm i de gam­la (fast ofta nysy­d­da) kläder­na. Deila och Dåti­den väx­er med nya tur­er och samar­beten och har numera flera timanställ­da guider. Par­al­lellt med Deila och Dåti­den job­bar Nina på West­er­mo Net­work Tech­nol­gies, ett före­tag som utveck­lar nätverk­slös­ningar till indus­trin. Där har kol­le­gor­na vant sig vid att före­tagets tekniska skribent med jäm­na mel­lan­rum försvin­ner iväg på guideuppdrag.

– Jag kän­ner mig som Fan­tomen när jag byter jag om till klän­ning bakom en skärm eller på jobbtoalet­ten, skrat­tar hon. 

– Jag har var­it på West­er­mo i tio år och på sätt och vis är det väl dags att byta jobb. Men jag har en bra chef och trivs med kol­le­gor­na. Och jag får ju utlopp för min kreativitet i guid­ningar­na sam­tidigt som jag utveck­las och lär mig myck­et som egenföretagare. 

Bor med både bilar och bin

Hem­ma för Nina Deila är en gård i Rom­far­tu­na utan­för Västerås. Där bor hon till­sam­mans med sam­bo och två tonårs­barn. På går­den finns ock­så vet­er­an­bi­lar, Nina är kat­tuppfö­dare, hon har höns och kan även tit­ulera sig biodlare. 

– En kvin­na som har bin sa till mig att man bara behöver ha två tim­mar över i månaden för att ha en biodling. Med fac­it i hand fat­tar jag inte hur hon tänk­te, har hon bara tre bin eller? Biodling är tungt och svet­tigt och klad­digt, fast det glöm­mer man ju på vintern.

– En av de roli­gaste sak­er­na med biodlin­gen är fak­tiskt att etiket­tera honungs­burkar­na. Jag gillar verk­li­gen att pyssla och har aldrig var­it en sån som sit­ter och tit­tar på tv på kvällen. Att chilla, det finns inte. 

Nej, att ta det lugnt är inget för Nina Deila. Med en fot i dåti­den är framti­den ett oskriv­et blad, men en kval­i­fi­cer­ad giss­ning är att hon som inspirerande guide kom­mer fort­sät­ta lyf­ta fram både kän­da och bort­glöm­da Västeråsare ur skug­gor­na. Sam­tidigt dröm­mer hon om ett före­tag som guidar utomlands. 

– Jag är nyfiken och vill se så myck­et. I teorin vill jag åka till var­ten­da land i världen, men det kom­mer jag inte hin­na med, jag har inte pen­gar till det och vis­sa län­der åker man heller inte till, kon­stat­er­ar Nina.

– Det är rätt lätt att tän­ka att livet skulle vara bät­tre om man hade mer pen­gar, bodde någon annanstans, hade bät­tre bil och åkte på den eller den resan. Men det skulle ock­så kun­na vara myck­et säm­re. Livet blir lite vad man gör det till. Jag är duk­tig på att notera de små, gyl­lene ögonblick­en när allt är bra, just nu för stunden.