Hassmyrastenen vid Fläckebo hembygdsgård

Att kvin­nor låtit resa run­ste­nar är gan­s­ka van­ligt. Inte lika ofta har run­ste­nar ris­tats till minne av mödrar, döt­trar och hus­trur. I Sverige finns bara ett tju­go­tal vikingati­da ste­nar res­ta över hus­trur. En av dessa står vid hem­bygds­går­den i Fläcke­bo någon mil väster om Sala. I inskriften som är från 1000-talet får Holmgöts hus­tru Odendisa ett ståtligt efter­mäle i bok­stavs­rim­mad vers.

Inskrift:

buon­ti × kuþr × hulmkoetr × lit × resa × ufteʀ × oþin­tisu × kunu × seno × kum­br × hifrya × til × hasm͡uimura × iki betr × þon × byi raþr roþbalir × risti × runi × þisa × sik­muntaʀ × uaʀ … ses­tʀ × kuþ

Boan­di goðr Holm­gautr let ræisa æftiʀ Oðindisu, kunu sina.

Kum­bʀ hifrøya til Hǫsumyra
æigi bætri, þan byi raðr.
Rauð-Bal­liʀ risti runiʀ þes­saʀ.
Sigmundaʀ vaʀ [Oðindisa] systiʀ goð.

”Gode bon­den Holmgöt lät resa (ste­nen) efter Odendisa, sin hus­tru. Det kom­mer icke till Has­s­myra en bät­tre hus­fru som råder för går­den. Röd-Balle ris­tade dessa runor. Till Sig­mund var Odendisa en god syster.”

Odendisa är ett helt unikt namn. Några andra per­son­namn som innehåller gudanam­net Oden verkar heller inte förekom­ma. San­no­likt har Holmgöts hus­tru het­at Disa, men kallats Oden-Disa, kanske som en mark­er­ing av att hon var tro­gen den gam­la reli­gio­nen i en tid då reli­gion­sskiftet bör­jat göra sig gäl­lande. Det ord som över­satts med hus­fru, hifrøya, är för övrigt inte känt. I gotiskan finns dock en man­lig motsvarighet hei­wafrau­ja med bety­delsen ​’hus­bonde’. Förleden hi- bety­der ​’hushåll, familj’. Efterleden –frøya är sam­ma ord som ingår i gudin­nenam­net Frö­ja (Fre­ja) och bety­der ​’härskarin­na’. Vårt nuti­da fru är inlå­nat från tyskan, men är ursprung­li­gen sam­ma ord. Ordet by bety­der här gård.

Holmgöt förekom­mer bara i ytterli­gare två runin­skrifter och är helt okänt i medelti­da käl­lor. Både förleden Holm– och efterleden –göt är dock van­li­ga i per­son­namn. Sig­mund är däre­mot ett gan­s­ka van­ligt namn med ett tio­tal belägg i vikingati­da runinskrifter.

Has­s­myra lig­ger nordöst om kyrkan. Att ort­nam­net är skriv­et hasm͡uimura på ste­nen beror på att ristaren gjort ett rist­nings­fel som han har kor­rig­er­at genom att hug­ga de kor­rek­ta runor­na ovan­på de felak­ti­ga och sedan bara fyl­la de rik­ti­ga lin­jer­na med färg. Den skrivn­ing som han har efter­strä­vat är av allt att döma hasumu­ra, en böjn­ings­form av ett Hǫsumyraʀ (-­muraʀ) ​’de grå myrarna’.

Ristaren Röd-Balle är sam­ma run­ristare som på en annan väst­man­länd­sk run­sten (Vs 15 från Lil­la Kyringe i Björk­s­ta) kallar sig Balle den röde. Adjek­tivet röd syf­tar här säk­erli­gen på fär­gen på hans hår eller skägg. I äldre lit­ter­atur har Röd-Balle ofta iden­ti­fier­ats med den pro­duk­tive run­ristare Balle, som var verk­sam i Söder­man­land och väs­tra Upp­land. Allt talar dock för att det rör sig om två oli­ka per­son­er och det är kanske där­för som den väst­man­ländske run­ristaren har valt att kalla sig ​’den röde’.

Ste­nen omnämns redan 1667 av kyrko­her­den Matthias Muræus. Den stod då vid Kaplans­vreten på den högs­ta back­en emot Fläcke­bosjön strax nedan­för kyrkan. Enligt Muræus föll ste­nen ofta omkull och fick resas på nytt. Bara fem­ton år senare kunde befall­nings­man­nen Hans Spaak med­dela att den bru­tits sön­der i två delar. Flera run­forskare granskade den under 1700- och 1800-talet, men man har då inte alltid insett att de två delar­na hörde ihop utan har räk­nat med två oli­ka runstenar.

Ste­nen lagades och dock först år 1900, vilket firades med en run­stens­fest anord­nad av Fläcke­bo hus­bon­de­fören­ing, där bl.a. den från Väst­man­land bördi­ge runolo­gen Erik Brate kom resande från Stock­holm för att tala. Enligt fes­tre­portaget i Sala Alle­han­da hade när­mare 200 per­son­er slu­tit upp.

Läs mer om den­na run­sten i Väst­man­lands runin­skrifter. Staffan Fridell har skriv­it om läs­nin­gen och tolknin­gen av ort­nam­net Has­s­myra i tid­skriften Futhark 2013.