Följ med till Ormdalsslingan

Hur ström är en ström? Kan man äta korv utan ketchup? Och vilket är det van­li­gaste djuret på Orm­dalsslin­gan? Häng med famil­jen Lund på naturskön van­dring så får du (kanske) veta svaren!

Även­tyr och friluft­sliv – gär­na i kom­bi­na­tion – brukar stå på agen­dan när tre gen­er­a­tioner Lund ska göra sak­er till­sam­mans. Nu ska de gå en av led­er­na på Trails of Väst­man­land: Orm­dalsslin­gan. Den knappt sex kilo­me­ter lån­ga van­dringsle­den bjud­er på omväx­lande och vack­er van­dring genom fan­tasieg­gande troll­skog­ar i naturskö­na Bag­gå­dalen och natur­reser­vatet Orm­dalen, strax utan­för Skinnskatteberg.

Led­starten finns vid Nedre Borgfors, allde­les vid Hed­ström­men vars härligt bru­sande vat­ten genast höjer stämnin­gen och ger upphov till en del frå­gor. Var­för flod­pärl­mus­s­lan är fridlyst lyckas man läsa sig till, och efter en stunds diskus­sion enas famil­jen om att frå­gan om huru­vi­da en ström alltid är ström är mer filosofisk och där­för sak­nar ett säk­ert svar.

Intres­sant natur- och kulturhistoria

Med tje­jer­na i täten ger sig säll­skapet iväg längs sti­gen som är ordentligt skyl­tad med gula mark­eringar – ingen risk att tap­pa bort sig! Efter en stund är de inne i orörd skog bland flac­ka mossar, slin­grande bäckar och mosskläd­da bergssi­dor. Ibland blir det trångt längs den bitvis kuper­ade sti­gen, men med trap­por, broar och spänger tar sig säll­skapet tryg­gt över de lite brantare och blötare partierna.

Famil­jen Lund är ett ruti­n­er­at van­drargäng som gär­na kry­d­dar sina van­dringar med något extra. Mat­säck är ett måste, det håller ener­gi och humör uppe. Och tje­jer­na som job­bat med miljö och håll­barhet i skolan har den här gån­gen utru­stat sig med sig påsar för plog­ging, skräp­sam­ling. Far­mor Cari­na menar att skyl­tar­na om natur- och kul­turhis­to­ria ger Orm­dalsslin­gan en spän­nande guld­kant, medan barn­bar­net Ali­cia mis­stänker att läs­nin­gen beror på att far­mor behöver stan­na och vila. 

– Van­dring ska inte bli för job­big, så visst är det skönt med små pauser. Men fram­för allt tyck­er jag att det är intres­sant att få läsa om allt från inland­sisen och järn­fram­ställ­ning till hur mån­ga famil­jer som bodde i den gam­la arbe­tar­bostad­slän­gan vi gick för­bi vid Skom­mar­bo, säger Carina.

Efter­läng­tad fika­paus vid Ormputten

Efter en timmes van­dring är säll­skapet framme vid den lil­la skogstjär­nen Orm­put­ten. Dags för efter­läng­tad rast! Vid Orm­put­ten finns både vin­d­sky­dd och eld­stad, och snart sparkar elden inbju­dande. Hög tid att gril­la korv och nju­ta av mat­säck, fågelkvit­ter och den lju­va still­het som bara infinner sig mitt i en stor skog.

Den lugna stämnin­gen får ett abrupt slut när det uppda­gas att ketchu­pen glömts hem­ma, men efter att ha satt tje­jer­nas smak­lökar på prov med senap på kor­ven kan van­drin­gen fort­sät­ta. Den ena myrstack­en större än den andra passeras, och man enas om att Orm­dalsslin­gan, nam­net till trots, huser­ar oer­hört mån­ga fler myror än ormar. När säll­skapet når Hed­ström­men igen upp­täck­er man ytterli­gare ett djur som verkar trivas här. Det sto­ra trädet där bävern var­it framme och gnagt är rik­tigt häftig! Till ton­er­na av den bru­sande ström­men går man så den sista, vack­ra delen av Orm­dalsslin­gan. Till­ba­ka på park­erin­gen är alla lite tröt­ta, men myck­et nöj­da med dagens utflykt.

– Vi har haft jät­teroligt, fastän vi hade hellre ätit ketchup än senap. Det var häftigt med alla backar och trap­por och broar och ställen där det var lite trångt och svårt. Fast plog­gin­gen gick inte så bra, det fanns näs­tan inget skräp alls, bara vårt eget efter fikat. Men det är ju bara bra för miljön, säger Alicia.